det var en gång ett skogsrå


Hon bodde i skogen bland kottar och granris och fladdrande duvor alldeles själv för hon hade ingen annan att lita till när mörkret föll. Hennes hår var sedan länge lika trassligt som myrans bo och hennes kjol var inte längre helt vit utan snarare grådaskig precis som resten av marken. Ett hål i ryggen hade hon också, djupt som sjön och brett som himlen fast hon hade aldrig sett det själv, för hon hade ingen spegel. Hon hade känt det ibland när hon råkat komma åt kanten med fingrarna i ett försök att dra ut de värsta tovorna i det mörka håret.

Med sin ljuva skönhet brukade unga män få syn på henne bland träden, trollbundna av hennes sång och lockande, och hon kunde inte hjälpa det faktum att hon fann det smickrande att lyckas manipulera dem in i dödens kalla grepp. Hon skadade dem aldrig själv, aldrig någonsin, utan lät de helt enkelt gå ner i mossen eller falla i ravinen när hon tröttnat på deras lekar.

6 kommentarer:

  1. alldeles, alldeles underbart vackret.

    SvaraRadera
  2. Så himla fint!

    SvaraRadera
  3. Anonym7.6.12

    DU HAR ETT SVART HÅL I RYGGEN. DET HÄR FÖRKLARAR MYCKET.
    OCKSÅ, JAG TYCKER INTE OM VITLÖK, SÅ DU BORDE LAGA MIG PÅ ETT ANNAT SÄTT.
    BLÖT PUSS.
    /ÅSNAN.

    SvaraRadera
  4. Jättevacker bild! Din blogg är också jättefin och inspirerade :)

    SvaraRadera
  5. Jättefin bild c':
    Tog du/ni bilden på ett fält? Minns inte det mer passande ordet just nu, aja.

    SvaraRadera

Här får du gärna höra av dig! Kommentarer gör mig lika glad i magen som en stor kopp te. Kyss.