22:20_dikter som fångar fredagen den trettonde tvåtusentolv


"du ser så förvirrad ut."
jag såg frågande på henne
sög febrilt på en godisbit, som smakade viol.
hon bara skrattade och tog mig i armen
sa kom så går vi. och vi gick.

"säg det."
"nä, jag vill inte."
"säg det."
"jag älskar dig mer än livet självt."
"jag visste att du kände så innerst inne."
vibrationerna från hans låga stämma när han skrattade
stämde inte alls med hur det faktiskt lät.

hans blå ögon som sökte sig
sökte sig mot mina gröna
lite spräckliga i färgen
som en katt. en blå katt.
de ljusa ögonfransarna
på ögonlocken som aldrig verkade slutas
utan som stirrade konstant
gjorde att man naglades fast
vid de där spräckliga ögonen.

jag hällde saltsyra
över hela min tumme.
HCL, utspädd med H2O.
hennes min när hon insåg att jag gjort det
och hennes darrande röst när hon frågade
"sticks det?"
"ja. det sticks. lite."
"får jag pröva?"

2 kommentarer:

  1. Du skriver så fint!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej men herrejisses tack så hemskt mycket! Vet inte om det går att kallas poesi egentligen, det är mest små stycken ihoprafsade utan varken takt eller enligt reglerna, men det håller mig sysselsatt! Kram.

      Radera

Här får du gärna höra av dig! Kommentarer gör mig lika glad i magen som en stor kopp te. Kyss.